onsdag 23 januari 2008

Angående Heath Ledgers självmord

Till att börja med ska jag säga att jag visste igår nätt och jämt vem han var. Jag har inte sett någon av hans filmer men jag har hört att Brokeback Mountain var en väldigt bra film.

Och nu har han tagit livet av sej. Han var 28 år gammal. Alltså varför? Jo, jag vet. Livet kan överskölja en med ångest och demonerna kan gripa tag i ens själ oavsett hur ung, snygg, rik eller framgångsrik man är. Jag har själv tänkt på att göra det. Det tror jag nästan alla människor har tänkt nån gång. Men där finns en barriär mellan tanken och handlingen för de allra flesta.

För mej består den barriären av insikten att mitt liv faktiskt inte bara är mitt. Jag är som ett aktiebolag med flera delägare. Har man föräldrar i livet så är dom de största delägarna. Har man barn så är det dom som äger störst bit av dej. Vänner, syskon och övrig släkt har också varierande stora aktieposter. Dom har satsat sina kapital bestående av kärlek och känslor i det företag som är du.

Även om du har aktiemajoritet så kan du inte göra riktigt vad som helst. Med aktiemajoriteten följer ett stort ansvar och om man inte klarar av det så måste man söka hjälp. I bästa fall kan de andra aktieägarna ställa upp med olika former av stöd och hjälp men annars är man tvungen att vända sej till ett proffs.

Att fatta beslutet att försätta hela bolaget i omedelbar konkurs är höjden av själviskhet och egoism. Man måste ALLTID välja att kämpa vidare.

Så till Heath Ledger skulle jag inte bara vilja säga vila i frid utan också skäms! Han lämnade en liten dotter efter sej och säkert en hel massa människor som älskade honom. Nu har han krossat deras hjärtan alla. Synd.

Om du sitter där i mörkret och darrar av ångest. Du är inte ensam. Vi är många som varit där. Och har du ingen annan att ringa så ring jourhavande medmänniska, http://www.jourhavande-medmanniska.com/

Lycka till!

1 kommentar:

Anonym sa...

Lite hårt att säga att en människa som har mått så dåligt att han inte vill behålla sitt liv ska skämmas tycker jag.

Det kan vara klokt att vara försiktig med att döma, även om det naturligtvis är fruktansvärt att bli övergiven på detta sätt. Vill gärna erinra om det gamla indianska talesättet: ”att man inte ska döma någon förrän man gått tre månvarv i hans mockasiner”
//Ulven